Kort om mina senaste år.



onsdag 9 oktober 2013

Följ mig på min nya blogg

För ett bra tag sedan skrev jag att jag försökte få mer ordning på mina inlägg för att bloggandet skulle bli mer intressant. För alla er läsare har jag nu till slut fått hjälp med en ny fin sida som jag hoppas ni kommer uppskatta lika mycket som jag. Hoppas ni vill fortsätta följa mig i fortsättningen på:

http://karinnyman.wordpress.com/

eller klicka här: Karin


måndag 7 oktober 2013

Nu promenerar jag igen

En underbar höstdag i oktober. Helt otroligt väder vi fortfarande har och inte ska det ta slut ännu heller. Det är bara att njuta av varenda soltimme man kan. Vi har flera dagar till att njuta av att kunna sitta ute och äta innan det riktiga höstmörkret och vindarna kommer. Dessutom fantastiskt sällskap med äldsta dotter som snart försvinner på äventyr igen. Vi gjorde en sista inhandlingsrunda för att göra de sista nödvändiga inköpen men passade på att luncha innan dess.

Fy, vad tomt vi får det igen när hon åker. Har varit tryggt att ha henne hemma nu under mina operationer eftersom de andra två är mitt uppe i sina skolarbeten. Nu behöver jag mindre hjälp, klarar mig i princip helt själv förutom vid tunga lyft.

Gick en halv timmes promenad med Selma idag. Även om det var i mitt tempo var det enormt befriande att orka med. Nedtrappning av medicinerna har också gått framåt och det är ytterligare ett steg åt rätt håll. Man bara sover och sover av morfintabletterna och huvudet blir helt degigt. Tycker egentligen inte alls om att ta dem, men är ju klart nödvändigt en tid.

Kom en kallelse till min onkolog till den 15 idag. Blev riktigt förvånad över att det var återbesök till honom. Klart jag gärna går och träffar honom men jag har inte gjort alla röntgen för att få veta alla besked och egentligen vet jag inte själva anledningen om jag inte ska få svar från alla operationer. Kanske är det negativt men jag vill klart inte ta ut något dåligt i förtid. Han vill nog säkert bara att jag ska sätta igång med cellgifter. Men jag är ändå konfunderad till turordningen. 

söndag 6 oktober 2013

Varför göra skillnad på cancerform?

Jag har blivit ganska förvånad och chockad de senaste dagarna. Nu har jag förstått att man värderar och tycker inte att alla cancerformer har samma betydelse. Man ser på sig själv som vi och dem fast alla själva tillhör de drabbade av cancer på ett eller annat sätt. För min del är det lika hemskt om någon drabbas av lungcancer som av bröstcancer. Skillnaden finns inte i min värld.
Min aspekt är i vilket stadium man hamnat i för att på något sätt kunna sätta någon form av "syndhetsgrad" på personen. Vem skapar dessa skillnader? Vem gagnar det? Vad har man för glädje av att se sig själv som förmer än andra bara för man har en viss cancerform och inte en annan. Jag förstår inte. Jag blir bara ledsen att någon bara kan tänka tanken överhuvudtaget.

Nu i "rosamånadens tid" är detta mer aktuellt än någonsin och ett kärt ämne för många att diskutera. På TV kan man se Lindex reklam som säljer sina varor för bröstcancern skull medans man samtidigt kan se Apoteket göra reklam för sina rosa varor men i detta fall går insamlingen till cancerfonden. Ser ni skillnaden. Cancerfonden har insamlingar till forskning för alla cancerformer ingen nämnd och ingen glömd. Bröstcancer går då klart bara till bröstcancer.

I år har cancerfonden klart och tydligt gått ut med att insamlingen är till alla kategorier. Mycket tydligare än tidigare år då folk som ringt in i TV blivit avskurna så fort de nämnt just denna sak. Man har velat ha programmet bara för kvinnor med bröstcancer (viss mån även män). I år kommer det bli skillnad och jag vet att det kommer vara en hel del med tarmcancer med i programmet. Sveriges tredje största cancerform. Jag är så glad att man uppmärksammar det i programmet för det kan få upp ögonen på flera som vill skänka pengar när det ser att det går till alla cancerformer. Att man förstår att man skänker till all form av cancerforskning.

Det är lika viktigt att kunna bekämpa alla former. Vi har själva absolut ingen aning om vem av oss eller i vår närhet som imorgon kommer bli drabbad och av vilken form. Det enda vi vet säkert idag är att en av tre får cancer. Glöm aldrig det. Så skärp er nu, ingen girighet vad gäller cancerforsknings insamlingspengar. All forskning är ett måste för alla oavsett kön, etnicitet, ålder eller cancerdiagnos. 

lördag 5 oktober 2013

Kontrastlösning är inte att leka med.

När man har stomi och ska få kontrastlösning ger man alltid halva dosen eftersom det är laxerande. Jag tänker varje gång att vilken tur det är. Om vi skulle få lika mycket hade vi fullständigt tunnat bort. Jag blir minst fem kilo lättare efter varje gång. Det går formligen precis rakt igenom en allt man äter. Det går inte att hinna äta ikapp. Jag är fullständigt utmattad ett dygn efteråt för jag får inte behålla något. Vare sig mat eller dryck. Jag springer upp säkert tio gånger på natten för att tömma påsen. Vi är många i samma situation så inte ska jag klaga men det är tröttsamma, kraftlösa dygn.

Annars mår jag egentligen bättre och bättre för varje dag nu. Orkar mer och mer och igår var jag och tittade på Marcus när han spelade en basketmatch även om till och med jag fick erkänna till slut i sista perioden att det var lite mer än vad jag egentligen orkade. Men man måste klart göra lite roliga saker också för att orka med att inte göra något alls annars. Jag har stora problem med begränsningen att inte orka det jag vill även om jag tycker jag blivit mycket, mycket bättre i det.

Jag räknade ändå ut igår att de fyra veckorna som läkaren pratade om att jag inte fick göra annat än gå mindre promenader under, nu borde vara hälften. Det måste gått två veckor och därför återstå två och det har ju gått snabbt så snart är det fritt fram för mig att kunna göra allt igen. Även om allt med armarna får vänta lite längre än de fyra. Jag önskar att jag ibland kunde bara känna att det är ok att inte göra någonting samtidigt som jag är övertygad om att det är det som år mig att komma tillbaka varje gång. 

fredag 4 oktober 2013

Vem är kirurgen, tro.

Röntgen avklarad men fortfarande ingen kallelse. När jag frågade vem som kommer kalla mig fick jag namnet på någon jag överhuvudtaget aldrig träffat eller hört namnet på. Jag vet bara att hon arbetar på kirurgiavdelningen. Jag kommer klart ringa till sköterskorna på kirurgen för att höra om de har mer information för jag tänker det kan vara så att man sparar allt till en och samma gång. Men jag vill veta. Fredagar går man hem tidigt överallt även på sjukhus. Därför får jag tåla mig över helgen på svar.Som vanligt väntan och väntan.

torsdag 3 oktober 2013

Röntgen 1 imorgon

Selma har nu börjat förstå att hon ska ha tratten på sig och benet ser bättre ut idag. Hoppas nu det läker ut under helgen så vi slipper se henne lida så här. Inget kul men naturligtvis ett måste. Trots allt har vi haft tur med att hon varit bra frisk hittills.

Imorgon är det dags att gå upp i ottan igen och ta sig till Lund bara för en röntgen bild. En timme dit en timme hem och en kvart på plats. Fortfarande ingen kallelse till kirurg så svaret har jag ingen aning om när jag ska få. Antar dock att det är till honom jag träffade första gången i somras som jag glömt namnet på men som var mycket trevlig och lätt att prata med. Kan också vara till damen som gjorde mitt ingrepp första gången och hon var minst lika trevlig hon. Så det viktiga är att någon, bara någon kalla mig och ger mig ett svar. Att fråga receptionen eller röntgenpersonal skulle jag tro är helt omöjligt med i alla fall min tidigare erfarenhet. Men jag kan inte Lunds rutiner och de kan vara annorlunda. 

onsdag 2 oktober 2013

Tratthund

Stackars Selma har fastnat med en krage runt halsen nu i några dagar framåt. Vi trodde först hon hade ett myggbett på benet men sköterskan hos veterinären var inte lika säker. Men helt klart är att eftersom Selma hela tiden slickar på såret blir det mer och mer irriterat och mer och mer infekterat. Därför får hon nu gå med denna tratt på huvudet i några dagar till samtidigt som hon vi sätter alsol och bandage på benet.

Vi tyckte så synd om henne i natt och tänkte att hon säkert skulle sova mycket bättre utan tratten. Och visst gjorde hon det. Mitt i natten hoppade hon upp till mig och skrämde slag på mig. Hon brukar aldrig hoppa upp vid ansiktet på mig. Sen satt hon och bara stirrade en lång stund på mig tills jag förstod att hon ville ha sagt något. Naturligtvis ville hon visa upp att hon tagit av bandaget och nu var en mycket stolt ickebandagerad hund. Fri att kunna göra vad hon ville. När hon visste att jag visste hoppade hon omedelbart ner igen och la sig på sin egen lilla kudde stolt som bara en hund kan vara. Kunde inte låta bli att småskratta för mig själv, men inatt kommer här sova en mycket olycklig hund med tratt på huvudet. Inga bedjande hundögon kan få mig på fall inatt inte.